Romanen av Richard Zimler – Lasaros evangelium i min översättning, ISBN 978-91-519-0171-8. Den kom ut nyligen och jag vill naturligtvis att så många som möjligt ska läsa den. Finns som e-bok. Lanseras som Storpocket på Bokmässan. Denna bok kan förbeställas och passar utmärkt för bokcirklar och diskussionsunderlag i gymnasieskolan. Alla Richards böcker passar, inte bara för diskussioner om litteraturens väl och ve och skrivande, utan också om etik, samhällskunskap och värderingar, historia, antisemitism, hbtqui-frågor. Ja, nästan allt som är värt att diskutera. Här nedan några betraktelser i samband med översättningen av romanen.
Övervinner kärleken allt?
Caravaggio cc: Lasaros i kryptan. ”Trouxeram-me para uma caverna, penso, tenho de tentar a descubrir o que querem de mim, antes de falar.”
I sin engagerande portugisiska bästsäljare – Lasaros evangelium – omformar Richard Zimler det som hände under påskveckan fram till Jesu korsfästelse, och efter den, med Lasaros i centrum. Återblickar under mer än tjugo år i huvudpersonernas liv görs med referat från Moseböckerna, vilket kanske känns lite överlastande för läsaren, men är viktigt eftersom Jesus och Lasaros var judar. Enligt den forskning som framkommit, bland annat från dödahavsrullarna, använde den samtida sekten esséerna hymner för att utöva sin tro (Cecilia Wassén, uu.se). Jesus var inte essé, tror man, men det sägs bekräftat i rullarna att sekten ägnade mycket tid åt att sjunga och referera till Mose ord, precis som Zimler låter dem göra i romanen.
Lasaros och Yeshua talar med varandra utan ord, och många sekvenser i texten händer i Lasaros eget sinne, eller i hans tankar. Jag har tillåtit mig variera lite i fråga om det engelska ordet ”mind” som används flitigt i den engelska versionen. Vår tideräknings flitigt citerade Korinterbrev i Nya testamentet och passagen om att kärleken verkligen övervinner allt, kom in i mitt sinne medan jag översatte boken: …störst av allt är kärleken (Kor. 13:13) Ja, den är störst av allt, i vilken form den än visar sig.
Men Nya testamentet kom till långt efter den tid som Zimlers roman utspelar sig i, och Johannes har beskrivit den tiden i sitt evangelium som börjar med mitt personliga favoritcitat: ”I begynnelsen var ordet, och ordet var hos Gud”. Zimler är varken gud eller profet, men däremot är Höga visans passager helt närvarande i det sätt på vilket han gestaltar sin roman om Lasaros, lätt och flyktigt som fåglar som häckar. Inte helt lätt att få till som översättare, men jag har gjort ett försök nu i alla fall, så att mina följare ska få smaka på Richards lyriskt bakade prosakaka från biblisk tid. Och mersmak får man, inte bara av mer text, utan man undrar också rent konkret hur maten han beskriver smakade. Om det berättar inte författaren helt konsekvent, kanske omöjligt att få till, men roligt är det när en av Patricierna i boken säger: ”du är lite som garum, Eli – ofta sur och generellt illaluktande och definitivt en smak som måste förvärvas!” Och lukterna, svetten, arbetet och dammet saknas inte i Lasaros bok. Det går inte att ta miste på att Lasaros med sina valkiga stenläggarhänder är en man av folket och inget annat. En lite galen och mycket religiös och arbetarhjälte i romartid, pappa och änkeman, som smyger iväg till en bordell då och då. Ja, denne Zimler vad han hittar på! Man måste dra på smilbanden, medan man läser annars kan 510 sidor bli väl så mycket för en ovan läsare, och mitt absolut viktigaste syfte med att översätta honom, är att presentera en författare, som alla behöver läsa och lyssna på! Jag jobbar just på att hitta rätt manliga röst till inspelningen av boken, och med tanke på att alla män enligt influencern Saskia Cort tydligen tänker på romarriket, så bör det inte vara särskilt svårt att hitta någon med rätt röst.
För att påverka är rösten synnerligen viktig. Om detta skriver Zimler med Lasaros penna följande: ”Sångens tid är inne,” citerar han [Yeshua] ur Höga visan. Han börjar sjunga, och jag flyter i väg genom hans röst, som jag känner lika väl som min egen, och när han lyfter sin hand följer jag handen ut ur min egen kropp.” Hypnos, övertygelse, självbedrägeri, magi eller helt enkelt bara förälskelse? Ni får läsa och övertyga er själva. Att Yeshua i den här romanen inte är den person som vi lärt känna honom som är helt klart. Men hans minne lever ju än. Snacka om att vara influencer!
Den vanlige och vänlige Lasaros, som i Zimlers tappning var stenläggare, eller som han själv föredrar att kalla sig ”mosaikkonstnär”, vaknar efter fyra dagar från det döda. Det gör han eftersom hans allra närmaste vän och broder i anden går in i hans grav, och återuppväcker honom från det döda. Märk väl att den Lasarus med U, han med ”ta din säng och gå”, inte är samme man som bodde i Betania och var nära vän till Jesus och som är romanens huvudfigur, skillnaden mellan dem ligger i bokstaven. Det är ändå naturligt att så här i en postpandemisk tid tänka på alla dem som låg länge i koma till följd av Covid. Vissa vaknade upp och andra inte. Vad som väckte dem vet vi inte, kanske medicinering och skicklig läkekonst. Så det är passande att Kulturrådet har stöttat förlaget och Zimler med agent i framtagningen av romanen på svenska, vilket vi tackar oerhört mycket för. Det var en nödvändig nåd annars hade ni inte fått läsa romanen på svenska.
För generationer av kristna har berättelsen om Lasaros uppståndelse tolkats som en föregångare till Jesu egen historia och berättelsen utgör själva beviset på Jesus gudomliga kraft. Zimlers text riskerar därför att uppröra och beröra läsaren, precis så som god litteratur ska göra. Vad är det jag har läst egentligen? Det är en fråga som läsaren naturligtvis behöver ställa sig, oberoende av vilken tro eller bekännelse man har. Personligen tycker jag att boken är utmärkt för bokcirkeldiskussioner. Och jag kommer mer än gärna ut och håller sådana bokcirklar med läsare och jag är säker på att Zimler kan dyka upp och kommentera, om inte här i landet, så via nätet.
Lasaros blir född på nytt, ja, men är han lyckligare? Nja, kanske snarare mer konfunderad än tidigare.
Det som stärker de metafysiska frågorna i romanen, vilket Zimler utnyttjat väl, är Nya testamentets brist på detaljer om Lasaros, vilket öppnar upp för omarbetning och spekulation. Vår förståelse av honom och Jesus har andra berättat för oss. Fick Lasaros en andra chans, eller hur var det egentligen? Vilka insikter fick han av att vara död? Ändrade han sig på något sätt? Myternas verkan på oss är mer tvingande än vi tror, därför känns Zimlers berättelse befriande, för den tar vid där andra inte berättar hela ”sanningen” för oss.
Zimler ger i alla fall läsarna tillräckligt med struktur från den välkända berättelsen och involverar systrarna Martha och Maria samt apostlarna, så att vi känner igen oss, även om de judiska stavningarna på namnen gör att man får välbehövlig hjärngymnastik, men så ville författaren ha det och så blev det. Zimler utnyttjar författarens rätt att lägga till egna detaljer och överraskningsmoment i den här berättelsen. Den intensiva relationen, som sträcker sig ända tillbaka till barndomen mellan ”trosbröderna” Lasaros och Yeshua är till exempel oerhört känsligt beskriven. Zimler fyller sina romanfigurer med kött och blod och läsaren lockas genom hela sin läsning att jämföra det Lasaros bevittnar och upplever med hur historien genom religionernas ”överstepräster” har omgestaltat händelserna. Något som också fångade mig under arbetet med romanen var att ingen i den bär någon gloria, för att den kom till senare av dem som idoliserade, även om Moses tydligt ristade i sten: Du ska inga andra gudar hava jämte mig.
Romanen är absolut ingen attack på institutionell kristendom, utan snarare en respektfull och subtil meditation över de sätt på vilka de döda kan interagera med de levande – genom kraften hos röster och visioner som bara rör sig i huvudet på den som minns dem, eller inbillar sig dem, som en motvikt till andra minnen. Lasaros evangelium är sannerligen en mycket mänsklig berättelse om förälskelse, intensiv kärlek – platonsk eller reell, det får vi inte veta – rivalitet, förräderi, maktövertagande och uppoffringar. Är det kärleken som gör att vi alla kan övervinna döden? Mitt svar är tveklöst ja, för vi finns ju efter döden i andras ”sinnen” eller hur? Och som Myria skriver, och citerar en av sina 3 Martin i sin bok Skäppan, ”Det finns inget jag utan ett DU” (Martin Buber).
Trevlig läsning!