Idag på urfolkets dag i Sapmi finns det anledning att blogga om Lusima Books fokusområde à priori: Minoriteternas litteratur.
Den 6 februari 1917 hölls det första samiska landsmötet i Trondheim/Tråante och till minne av det mötet beslöt man 1992 att fira den samiska nationaldagen.
Och det finns sannerligen idag anledning att uppmärksamma den här dagen. Samernas rätt till land och näring har åter börjat ifrågasättas. Alltid denna rätt till jorden. Men vem kan äga marken vi bor på, om det inte vore för politiken och nationalistiska anspråk? Så svårt då att tala och skriva om den lilla människan. En dag som denna, när vi åser det som händer i världen. Ska mänskligheten aldrig lära sig, ska vi fortsättningsvis leva med krig och nationalism, som vävs in i olika diskurser om rättigheter. Om detta och mycket annat skriver författarpseudonymen Myria Malm och det finns anledning att lyfta hennes namn idag. Av samisk börd och tornedalsk mylla berättar hon episoder ur den egna historien, om henne och om Kiruna och om alla dem som format hennes släkt. Hon berättar om staden som får sägas vara den svenska kolonialismens krona. Den flyttas nu till förmån för det som ligger under marken och ägs av svenska staten. En sorglig kombo, eftersom det finns en stat som gör anspråk på marken. Jag önskar att inga länder fanns, skriver Lennon i sin lyrik. Och i sin kommande bok berättar Myria mer om vilka som kom till Sapmi och befolkade landet Sverige, alltmedan Nya Kiruna Centrum växer fram ur myllan, på myren, för att kanske flyttas igen. Renars naturliga flyttvägar exploateras och miljön drabbas. Och det gnabbas för att inte säga, pennfäktas rejält, om rätten till land, igen. Man drar sig inte för att dra upp gamla oförrätter och använda ord som vi trodde vi hade övergett. Kapitalet och klasskampen återkommer, kanske han hade några rejäla poänger den gamle Marx. Den undergivna klassen vs den överklass och kapitalet, som tror sig ha rätt till ordet, igen. När ska människan vakna?
Lihkku Sámi álbmotbeaivi (nordsamiska)
Likku Sámij álmmukbiejvve (lulesamiska)
Det torde mina förfäder aldrig ha sagt till varandra på sina respektive språk, inte heller på meänkieli, som användes vid färd över gränserna i det flerspråkiga och vidsträckta Sapmi: Hyvää kansallispäivää, tror jag aldrig man hade en tanke på att säga när det begav sig, för man hade inte ordnat upp sig i nationaliteter på det sätt vi gör idag. Ordet kansallis har med medborgarskapet och nationalstaten att göra, så jag undrar hur de hälsade på varandra under festdagar, troligen bara som romarna: Var hälsad – Salve och säkerligen Beaivi/Päivää som har med allas vår sol att göra. Boures Boathin vet jag att man sade, för det betyder Välkommen. Så jag säger välkommen in i ljusets hjärta, tillsammans måste vi bekämpa mörkret!
