”Hur mycket jag än läser och talar om litteratur, publicerar romaner och berättelser, hur många litterära priser jag än får, så njuter jag av att vara erkänd i Brasilien som en folkets kompositör och i Portugal som ’grabben’ som en gång bad dem skicka över en nejlika och doften av rosmarin”, sa Chico Buarque, med hänvisning till sången han skrivit, ”Tanto Mar” (ung. Så mycket hav emellan).
Att lilla Lusima Books fått rättigheter att ännu en gång publicera en så stor artist och ordkonstnär som Chico Buarque känns ganska överväldigande. Men jag som översättare hade redan 1992 rättigheterna till romanen Estorvo som publicerades i tidningen 90-tal i min översättning, men den fick tyvärr ligga i en byrålåda som ett gammalt smycke i väntan på att få användas. Så kom jag på att söka lite stöd för outgivet material och nu är den en aning omarbetad och på väg ut, lika viktig då som nu.
Den svenska texten till Estorvo har alltså funnits i trettio år i år, så det blir lite av en ceremoni att få ge ut den i bokform. Samtidigt är det fyra år sedan Chico fick det kanske största priset av alla priser för lusofon (portugisiskspråkig) litteratur: O Prémio Camões. För er som inte vet det så är Camões Portugals store nationalskald alltsedan landets storhetstid på 1500-talet. Han är också det portugisiska språkets hjälte, det språk som cirka trehundrafemtio miljoner människor idag ännu talar. Någon har sagt att ens egentliga hemland är det språk man talar, trots att så många idag byter både språk och hemland. Just nu landet mellan språken mitt hemland à priori, för genom att översätta upptäcker jag hur mycket vi har gemensamt.
Att byta språk är att byta mask säger min vän Bengt Pohjanen och det är visserligen sant, men då vill jag lägga till att det nog inom varje språk finns en tanke om den intersubjektiva förståelsen av tillvaron, ungefär som pauserna i Jon Fosses poesi och dramatik. Så också hos Chico, för ordrik är han inte, men man bör som läsare se vad som står under ytan, och lyssna klangen hos det man läser. Eller snarare efterklangen. Det som inte syns, finns, bara man lyssnar och läser riktigt noga, så dyker det upp något i pauserna och upprepningarna, som Fosse har sagt.
Bland de många prominenta Camõespristagarna sedan 1988 återfinns nu alltså Chico Buarque och det är verkligt synd att prisutdelare i Sverige bara förstår sig på det anglosaxiska så att det blev Bob Dylan som knep ett Nobelpris för några år sedan. Hade vi bara varit lite mer öppna för språk som inte påminner om vårt eget, så kanske Chico hade kommit i fråga och åtminstone hamnat på shortlist.
Chico Buarques lakoniska och till synes enkla stil har den lekfullhet som portugisiskan egentligen har som inneboende essens. Drömska scenarier om en bättre värld är så kännetecknande för språket att det tycks pågå i Platons ideala värld hela tiden. Ett exempel på det är konnotationen till friheten som Chico alluderar till i citatet ovan. Citatet handlar givetvis om Portugals befrielse från diktaturen med nejlikorna i gevärspiporna 1974, den 25 april och om den karakteristiska doften av rosmarin som finns i rökelsekaren som renar luften. Den luft som renas från totalitära röster och diktatorer, menar han säkert, och kanske till och med något mer än så. Chicos texter bär alltid på underförstådda meningar, som till exempel hur folk väljer sina ”gadgets” av kända märken, till och med dryckerna…alla är vi till salu.
Nu kom jag plötsligt in på ett annat jubileum, nämligen att det i år är femtio år sedan nejlikerevolutionen, som skedde i mitt andra hemland Portugal. Det är ganska symtomatiskt för mig att se alla dessa möjligheter till att jubilera som ett järtecken. Det magiskt realistiska tänkandet fungerar ju så: det ska vara någon mening med allt som sker. Ett tryggt sätt att tänka på när allt annat är så svart, så svart att vi inte riktigt vet vart vi ska vända oss. Ett ljus i mörkret vill i alla fall Lusima Books vara och försöka söka rätt på det tankegods som solidariteten vilar på. Nu kommer ytterligare en viktig bok, vars titel inte ska blandas samman med den betydelse som Strul har kommit att få, därför finns det en gedigen synonymlista i början av boken. Ordet strul är faktiskt belagt i svenskan från 1906, och har funnits i över hundra år. Men betydelsen hos ord förändras och ordet har kommit att betyda hångel, i bemärkelsen komplicerat dito, kanske på grund av att sociala medier, har med ”det är komplicerat” när man menar att man har en relation som inte är riktigt fast och till slut bara blir till besvär. För besvärligt har han det huvudpersonen utan namn i Strul.
Ni som tecknar er för nyhetsbrevet, får förlagsrabatt om ni förbeställer genom ett mail till förlaget.
Vi ses i alla händelser på Göteborgs bokmässa även i år. Chico är med i bokform då. Välkomna till monter B04:62 och till Brasiliens monter C20:29!