LÄSLOV!

Chico den store Chico (chico betyder liten), som fått sitt smeknamn från Fransiskus, mitt favorithelgon. Den helige Fransiskus, känslornas man, han som gjorde så mycket gott och föddes i Assisi och kanoniserades, trots att han egentligen bara sade att man ska leva efter sitt hjärta.

Han, den där Fransiskus, kanske är själva upphovet till den drömska dimension som hela Sydamerika fått till skänks som kontinent, inte minst genom argentinaren och surrealisten Jorge Luís Borges klurigheter och språkliga krumbukter, han som kommit att typologisera Surrealismen eller snarare Onirismen, det riktigt hallucinatoriska i litteraturen, som brasilianaren Manuel Bandeira senare gav uttryck för på ett alldeles speciellt sätt.

Allt guld och all upptäckaranda, till trots, får de spansktalande och portugisisktalande nybyggarna klä skott för en hel kontinent där roffarmentalliteten verkligen slagit rot. Allt detta stod ju Fransiskus emot, så italienare han var. Var det kanske det helgonet som faktiskt blev en ikon för det lågaffektiva motståndet? Inte bara mot kyrkan utan mot makten i stort. Var det där en litterär genre grundlades… Den där oniriska ådran som så många, jag kanske det flesta nu levande sydamerikanska författare visar upp i sina verk, må det vara i Brasilien genom en Chico Buarque, som en Orfeus från underjorden, med sin lågaffektiva, ibland dråpligt lakoniska humor, eller en Itamar Vieira Junior som möter minoriteternas Jefferson Tenório i rasismens utpräglade svartvita minoritetslandskap. Eller varför inte en Conceição Evaristo, som är den brasilianska inkarnationen av självaste nobelpristagerskan Toni Morrisson. Brasilien levererar och står emot det totalitära genom sin heterogena befolkning, som också skriver. De brasilianska författarna skriver och beskriver, gör konst av sin egen historia utan att tänka på den. De gör kvalitetslitteratur av den i stället!

”La vida es un sueño” (Livet är en dröm) skrev spanjoren Pedro Calderón de la Barca.  Här i vår kalla nord drömmer vi sällan alls, vi är realister och det enda vi eventuellt drömmer om är SUR/SYD, vi drömmer om solen, värmen, havet och kärleken, mest för att vi inte har så mycket av den varan här rent resursmässigt, så då kan vi längta intensivt efter den eller skapa teorier kring våra egna drömmar och kanske pröva dem i någon klurig och uppmärksammad dikt.

Federico Garcia Lorca fortsatte i samma anda men i en politisk dimension under vår tid, där han fick sin styrka och sitt språkliga dito i egenskap av spansk nationell minoritet i och med att han tillhörde den zigenska minoriteten, och frimodigt kämpade mot kyrkan och Franco i inbördeskriget. Han gav sig. Han uppoffrade sig, som en sann hjälte.

Livet är en dröm. Onirismo. Allt börjar i drömmen. Allt börjar med oss själva. Drömmen om det stora. Drömmen om jorden och marken. Men också om tron och mystiken.

Att vi idag här i Europa lever (läs levde) i ett relativt homogent samhälle, där välståndet har skapat den konsensus som gör oss till allt utom fritänkande individer, är allt bra sorgligt. Det är tur att vi kan läsa om historiska individer och låta oss inspireras, se på hur de lyckats överkomma svårigheter eller i värsta fall hur de martyriserats i sin kamp för att vara fria.

Allt sedan Freud gjorde sitt intåg i Europa med psykoanalysen, har DRÖMMEN varit det gemensamma kännetecknet à priori mellan oss alla, ung som gammal, svart som vit, kvinna som man. I teoriernas värld hamnar vi förr eller senare. Vi hamnar i drömmen om en bättre värld, den värld som den helige förespråkade. Hjärtats värld. Men i politik, religion, språk och andlighet går Gud genom drömmen. Drömmen om det ouppnåeliga tillståndet bortom slutet. Döden blir livets mål inte dess slut.

Ta nu och läs min översättning av Fransisco Buarque de Hollanda – Chico Buarques – bok Strul och tänk på vad jag skrivit ihop i all hast här ovan. Tänk en gång och två gånger, googla på namnen och fundera på om inte den store Chico har dimensionen av att vara ett sådant där helgon, så lakonisk han är? (Eller heter det ikon idag?). Livet är en dröm och kärleken likaså och vi är alla martyrer under den. Vi kan inte annat än att besjunga livet i form av en bokstavlig vals. Agora eu era heroi e meu cavalo só falava inglês … a noiva do cowboy era você além das outras três…

Trevligt läslov!