Myria är flickan som växte upp men finns fortfarande kvar i oss alla. Hon fick namnet Myria för att myren var särskilt viktig för hennes folk innanför polcirkeln. Hon fick också det namnet för att hon kan berätta om gamla tider, traditioner och bruk som mestadels har försvunnit från oss som blivit stadsbor. Just nu är Myria i färd med att berätta om hur migrerande människor hittar sin plats och sin positionering i det land som tar emot dem som hittat hit. Hon talar om växande och förvandling i alla sina böcker.
Boken Skäppan är en filosofisk betraktelse av den tid som flytt. Minnen som lever i oss alla blir till stor del en återspeglade genom den tid som vi levt. På så sätt blir många minnen gemensamma. Hur mycket de sedan förändras, tänker Myria sig, beror på vilka man umgås med. Du blir som dem du umgås med, är det så enkelt? Eller finns det en kärna i oss som är oföränderlig? Blir vi någon annan än den vi tycker oss vara, när vi blir betraktade av andra i hemmet, på arbetsplatser, som yrkesmänniskor eller som etniska minoriteter.
Vad är det som får oss till de vi är/blir? Myria funderar och klurar på sin udde i Vakkakoski, bland svalorna. Och bland tallarna, de höga furorna, som byggde Kiruna stad. Hon sitter och lyssnar på sin far och alla myterna som kommer ur honom. Om den svarta dödsbåten, om samer och finnar i gemenskap (läs tornedalingar, som på den tiden kallades finnar, eftersom deras modersmål var finska). Pappa var stolt finne! Och ja, jag satt i hans knä. Han VAR min Vaka Vanha Väinömäinen, berättaren, men om den myten berättade inte pappa, för även om han var klok, så var han inte skolad.
Pappa var den han var, och ännu är i mina minnen. Han lever där. Han var den förste som såg mig som den jag är. Han var den, som Martin Buber skulle ha sagt, som gav mig ett DU, så att jag blev ett jag, senare i livet. Han såg mig.
Det finns fler Martin i Skäppan, nämligen Martin Kemi, syndikalist och gruvarbetaren på Sara Lidmans första upplaga av boken Gruva, ur vilken jag plockat viktig information om tiden före Gruvstrejken 1969. En kär klasskamrats pappa och vars bror kanske var Myrias första förälskelse. Han spelade gitarr, blues, som brorsan och Procul Harum – a whither shade of pale. Den tredje Martin hette Luther King i efternamn, och honom hade mamma koll på. I have a dream, sade han. Det minns Myria tydligt, medan hon som för pennans hjärta pickar lite för fort för att vara hälsosamt. Ska jag dö nu, tänker hon som för pennan, och skriver av sig, i rasande fart på en blogg. Under fjorton långa sömnlösa nätter 2012, då Beatles sjunger på hennes nyinstallerade Spotify. Så ljuvligt, tänker hon, att de finns än, att de fanns då. Att de förstod så mycket att de skrev så vacker poesi. Men nu börjar insikterna komma kring den viktiga tid som flytt och aldrig kommer åter… först nu, när man är rädd, tänker hon.
Då rinner allt hur henne, som från de där ”långa trådarna som binder ihop himmelen och jorden”, som hon översatte en gång i en dikt av vännen och poeten Isabel Fernandes, från sitt nya språk. Det språk som hon tog till sig genom kärlek. Språket som i ”några vokalers lätthet” kom till henne genom läsning av den portugisiske poeten Antonio Ramos Rosa. Faros son, som hängde med Henri Bergson, vars franska berikat henne genom livet… franskan ja, den finns med, Oui, bien sûr, men de gamla arvspråken försvann med den tid som flytt. Men de pryder Skäppans inlaga i en dedikation till alla femtiotusen släktningar, som påvisar sammankopplingen med det okända folket i norr. En säker insikt kommer i skriften, vi hör alla ihop!
Den vän som lyssnar på Myrias berättelse är Ana, berättelsens Du, är Ana, eller Annnannanna…., som i jojken till en kär vän. En annan kärlekshandling. En vänskap som är lång och sammanbunden med vår tid som är nu, fast Ana i ett land och jag i ett annat, men ändå sammanbundna av en ideologi, den om gemenskap och solidaritet. Den kärleken.
Man blir sentimental när man tror att man ska dö, och lite desperat. Hanterar en traumatisk upplevelse, som behöver något att hänga upp sig på. Men i den upplevelsen börjar andra personer leva, de som föregått oss. De som också säkert påverkar vilka vi blir, vare sig vi vill det eller ej. Det vi får med oss i våra kroppar blir plötsligt en viktig berättelse! En absolut nödvändig berättelse om den tid som har flytt, så Myria löser upp sin blogg, sätter texten i en bok. Skickar till förlag, fast hon vet att texten är osammanhängande, lite illa korrekturläst. Det är för tidigt. Kanske med flit, för hon vill ge ut sig själv och leva som hon lär, som den lärare hon ”är”. Sedan var det ju detta med all kunskap om vårt inre som studierna, men främst brodern, modern och vännerna givit henne. Och inte minst alla eleverna och sonen. Sonen. Men vi börjar så här som Myria, tänker hon som för pennan, så får vi se vad det blir. Lever gör hon än, trots att hon inte trodde det. Vännerna lever, fadern, han som översatte henne till ett annat språk lever i minnet. Tiden är kort. Vi måste leva tills vi dör. Den insikten har alla, men få tar vara på den. Det gör Myria och fortsätter att skriva i mig. Hon nystar och upplyser, jag får vara den som söker och som drar ut alla trådar, tvinnar dem och stickar dem till en värmande vante. En Lovikkavante, precis som farmor gjorde. Det är oerhört spännande och berikande, så jag fortsätter tills mitt slut i tiden är kommen. Då vill jag sedan leva i andras minnen. I ett mönster eller i en matrixlinje, som Rosa kallar för Matricial.