Författaren Myria Malm

Så mycket skäppan rymmer är den första boken i en planerad serie. Den är ingen roman, inte heller handlar det om lyrik. Författaren själv kallar den för utvecklingsroman. Bokens speciella karaktär har sin grund i att den först var en blogg som tack vare Kulturrådet kunde bli en bok. Författaren beskriver sin uppväxt i berättelser som reflekteras genom den vuxnas ögon. Boken berättas för en tänkt lyssnerska, Anna. Berättelserna om uppväxten på 60-talet i Kiruna med omnejd färgas med citat från Beatles som också präglade den tiden. Här finns också korta inlägg med blodtryck och puls, rapporter från den vuxna Myria.

Myria berättar om de första uppväxtåren i gruvstaden Kiruna, om familjens flytt till byn Svappavaara. Hon beskriver händelser, iakttagelser, relationer till vänner och släktingar och reflekterar kring det. Det är varmt och personligt. En berättelse om en särskild tidsperiod i den allra nordligaste delen av vårt avlånga land, med en särskild historia. För den som vuxit upp i liknande sammanhang torde den vara en stor källa till igenkännande. För mig som sörlänning blir det återigen ett beskådande liksom utifrån, att lyssna och att vilja men inte riktigt kunna förstå.

Förläggaren beskriver som en bakgrund till boken att det ”finns en ´snäll´ civilisationskritik i den men framförallt handlar den om lärandet och upptäckter som föräldrar och släktingar skickligt dolde. Inte ens skolan tog upp att skallmätning och annat berörde förfäderna i ganska nära anslutning till tiden i boken.”

Läs vidare på Svenska Kyrkans Diakoniblogg >>

Förresten – jag lovade återkomma med en recension av boken ”Så mycket skäppan rymmer”. Intressant läsning om folkvandringar från olika väderstreck; om samerna som fanns på Nordkalotten sedan urminnes tid och om vallonerna som kom från södern. Lite tjatig om den egna släkten. Att jag kände igen det mesta är ju klart – uppvuxen som jag är i samma stad som Myria Malm. ”Uppvuxen i staden som gav oss allt”, skriver hon. Ja, Kiruna var en rik, välordnad och trygg stad att växa upp i – åtminstone under vår tid – sextiotalet. När hon sedan ger sig ut i byarna hänger jag lätt med. Jag känner till många nämnda och beskrivna personer, har träffat en del, och det visar sig, överraskande, att huset som fortfarande står på granntomten till min makes föräldrahem ägdes av hennes morbror. Han som blev trapper i Kanada. Jag läste säkert boken på ett annat sätt än någon som inte ”är hemma” i miljöerna skulle göra, och antagligen är den ingen tiopoängare om man inte har någon anknytning till trakten. Men jag sammanfattar med att det är en intressant (och mycket lättläst) bok om en unik stad. Och om en, av många svenskar, faktiskt ganska okänd landsända.

Till bloggen >>

– Tornedalens historia måste berättas om och om igen, på många olika sätt, så att den aldrig mer förtigs och glöms, säger förläggaren Inger Midmo som ger ut sin första bok i en serie om Nordkalottens folk.

”Så mycket skäppan rymmer” omfattar både personliga minnen från Kiruna/Svappavaaras (Kieruna/Vaskivuori) 1960-tal och historiska tillbakablickar som präglat människorna i området.

– Jag vill att läsaren ska minnas. Här och där i texten ska man kunna byta ut till sitt eget namn och få sin egen släkthistoria, säger författaren.  Många av våra minnen är ju gemensamma.

Allt i boken är berättat utifrån verkliga människors liv och handlar om Kirunas historia, flerspråkighet och om starka kvinnor. Inger gör det under pseudonymen Myria Malm som påminner om den så viktiga malmen.

Författaren bor i Kungsör i Mälardalen men är uppväxt i Kiruna/Malmfälten där hon bodde till slutet av 1970–talet.

– Jag bär alltid Tornedalen med mig i mitt hjärta, säger hon när vi ses över en fika i Rademachersmedjorna i Eskilstuna.

Läs mer o se hela inlägget på STR:s sida >>

Fjärde Världen intervjuar författaren Myria Malm som har skrivit den självbiografiska ”Så mycket skäppan rymmer”. Boken handlar inte bara om Myrias uppväxt utan även om hennes hembygd Kiruna och hennes finska och samiska band bakåt.

Vi samtalar om att hitta tillbaka till sina rötter i Tornedalen, vad det inneburit för henne och vad släktforskning har för betydelse i denna resa. Myria berättar även om hur hennes hembygd påverkat henne under uppväxten, om dess historia och om gruvstrejken vid LKAB 1969-70 som påverkade hela Sverige.

Lyssna på hela intervjun här >>

1969 bröt LKAB-konflikten ut i byn Svappavaara i Norrbotten. Vad hände egentligen? Och vad kom strejken att få för betydelse?

Totalt 4.800 arbetare vid LKAB:s gruvor gick ut i vild strejk 1969. Reino Niemi, en av de första 35 strejkande i Svappavaara, berättar om hur han upplevde händelseförloppet. Christer Thörnqvist, docent i arbetsvetenskap och strejkforskare, samt Inger Midmo, författare och förläggare som skrivit om livet i Svappavaara, medverkar också.

Lyssna på hela intervjun här >>

Haparandabladets Lasse Stenman menar i sin recension den 5 november 2019 att Myrias röst ställer frågor som leder vidare. Han skriver vidare ”hennes text visar på att den sanna solidariteten människor emellan, som gruvstrejken 1969 var ett exempel på, är lika död som det folkhem som en gång var ett föredöme i hela världen. Berättelserna om livet och människorna är det enda vi har kvar. Så mycket Skäppan rymmer är en tankeväckande bok – på samma gång privat som allmängiltig.

Myria, som idag har en dragning till det samiska urfolket, men är svensk och präglad av det västerländska synsättet. Hur mycket hon än försöker kan hon inte komma ifrån det kristna arvet. Boktiteln är vald med omsorg och innehåller det äldre ordet skäppa som förekommer i 1917 års översättning av Bibeln. Hon relaterar till Matt 5:14, med uppmaningen att inte sätta sitt ljus under skäppan. ”Vi bör istället sätta ljus på något som vi vill visa upp. I det här fallet historiens betydelse i vårt Tornedalen och släktskapen i de nordligaste och osynligaste delarna av landet. En värld med mycket värme trots kylan som ännu omger oss. Både bokstavligt och i överförd bemärkelse. Det handlar också om vad det innebär att vara Kirunabo. Om att få sörja och ta fram den stolthet och storhet vi alla känner inför det faktum att vår del av landet bidrar med malm och skog, orörd natur och rikedomar. Vi satte oss aldrig till motvärn förr. Vi begrep inte heller att värna om marken. Inte ens om varandra. Men vi får inte släcka ljuset över Kiruna.